När jag har en relation hakar jag upp mig på allt som känns fel och dåligt, som att jag letar efter saker bara för att kunna avsluta nåt, och påbörja nånting annat.

När man sedan blickar bakåt tänker jag bara på det bra, på det som betydde nånting. 

Oväsentliga saker som egentligen inte var värt någonting när det hände, men som är värdefullt när allting är över och i tusen bitar.

Som en låt. 

Vi satt i vår gråa soffa och ingenting var speciellt, men varje gång jag hör låten så känns det som om jag är en avdankad trasa som vrids ur om och om igen, hur lite vatten det än är kvar i mig så fortsätter det vrida sig i hela kroppen när jag hör den.

Satt på tunnelbanan i all misär som jag kände och tyckte att jag hade det svårast i världen, ingen var lika ledsen som jag.

Väntade på att någon människa skulle komma med sin hand och dra mig upp igen.

Hela tiden väntar jag på nån annan. den andra. den första. den rätta. den felande länken.

Känner mig smart men är fan den dummaste människa jag känner.

Hade jag varit kompis till mig själv hade jag sagt till mig själv på skarpen.

Efter snart ett år hälsar jag mig själv tillbaka till bloggandet.

Väl mött Linnea!

Det kan inte krävas mycket i barndomen för att man ska bli känslomässigt rubbad som vuxen.

Jag var alltid ett glatt barn, glatt men eftertänksamt. 

Hade mycket idéer om hur saker skulle vara och om det visade sig vara fel eller om nån sa emot kunde det gnistra till, och när jag blev arg kunde jag göra saker som jag i "normalt" tillstånd aldrig skulle göra, ibland mindes jag inte ens vad jag sagt eller gjort efter ett utbrott.

Fram till 3:an fick jag vara som jag ville, sedan försökte folk ändra på en, trycka ner den starka lilla människan i botten och vara så elak att det glada barnet som en gång fanns blev väldigt litet och osäkert. Oavsett hur stark en liten människa är så finns det ändå en gräns när 12-15 personer går emot en och gör allt för att man ska klämma fram en tår.

När ens enda vän väljer bort en och helt plötsligt är en av dom andra.

Man lär sig leva med det. 

När ens pappa sedan i vuxen ålder väljer bort en så kom väl allt tillbaka igen.

Några år hann jag iallafall med att vara nästan bekymmerslös innan allt kom tillbaka med full kraft, och utan någon som helst skyddsmur den här gången.

Försöker alltid fokusera på allt annat än det som är just nu omkring mig, är inte riktigt vän med mig själv, är inte riktigt mig själv. 

Ibland känns det som jag försöker förstöra för mig själv med flit, jag nästan letar efter saker jag kan bli arg på, bara för att känna känslan av att bli arg.

Har så mycket inom mig att jag nog en dag kommer spricka och bli en liten blöt fläck på marken.

Väldigt surrealistiskt nu.

Sitter ensam på Muffinbakery på Östermalm, det är nästan helt fullt här fast alla är tysta.

Ur högtalaren spelas en fransk sorglig låt, antagligen om kärlek.

En läser tidning. En sippar på en juice. En sitter med sin ipad och resten tittar rakt ut i tomma intet.

Det är bara människor som är här ensamma, inga par eller kompisar.

Vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag flyttade upp hit men jag är rätt  säker på att det inte var det här.

Väldigt surrealistiskt nu.

Sitter ensam på Muffinbakery på Östermalm, det är nästan helt fullt här fast alla är tysta.

Ur högtalaren spelas en fransk sorglig låt, antagligen om kärlek.

En läser tidning. En sippar på en juice. En sitter med sin ipad och resten tittar rakt ut i tomma intet.

Det är bara människor som är här ensamma, inga par eller kompisar.

Vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag flyttade upp hit men jag är rätt  säker på att det inte var det här.

Jag har bara bra minnen från barndomen. Allt ifrån när vi kapade gräs med lie, vände det, och några veckor senare hämtade det torkade höet med häst och vagn. 

När vi hämtade ljumma ägg från hönshuset, släppte hästarna på sommarbete, när mormor satt på en pall framför våra 10 vinbärsbuskar och fyllde hinkvis med vinbär som vi senare skulle göra saft på.

När jag sprang hem från skolan för att jag ville komma hem till Magda och leka med henne.

När vi fick kattungar, om och om igen och jag fick döpa alla.

Glädjen man känner av att bada i en liten plastbytta man knappt får plats i.

När pappa och jag plockade svamp ensamma i skogen.

Min storasysters passion för hästar och min lillasysterns passion för att aldrig ha byxor eller blöja på underkroppen.

De stora barnkalasen vi hade, alla var avundsjuka på oss. Vi fick så många djur vi ville, hade ett varsitt rum, en snäll glad mamma och en rolig pappa.

Jag minns att det alltid var sommar, åtminstonde tyckte jag alltid att det var det. 

Man sprang alltid barfota och hade alltid solen i ögonen.

Jag minns hur mycket jag tyckte om fredagkvällarna. 

Då kollade vi på fångarna på fortet, åt popcorn och drack hemmagjord vinbärssaft, och jag fick somna i soffan.

Pappa fick alltid bära upp mig, kroppen bara hängde och slängde när han bar mig upp för trappan till min säng i mitt överstora rum med ninjaturtles och läskiga djur över hela golven.

Sen somnade jag om med TV-ljudet  dovt i bakrunden, hörde mamma och pappa prata där nere.

Det var en av de bästa stunderna jag visste.

Alla var lyckliga och pappa var nykter.

Borde kanske skaffa en anonym blogg så jag kan skriva vad jag vill utan att alla människor ska ta illa upp och ta saker personligt, tro att allt handlar om dom. 

Men jag vet inte..

Ibland så stannar livet liksom upp och man funderar på vad som faktiskt hänt. Vad han valde. Och vad han valde bort.

Det kan komma närsomhelst, mitt i en film, på jobbet, när man gör nåt vardagligt, något som påminner om det. Det kan vara vad som helst egentligen, men så är det bara där som en grå hinna eller en knytnäve i bröstet. 

Och plötsligt är det borta igen.

/ Överkänslig.

Vissa dagar vill jag verkligen bara hänga ut alla människor som var vidriga mot mig med namn och bild. 

Men vad vinner jag på det? Istället kan jag ju bara på kul rada upp vad följande människor gör:

40% av dom är överviktiga.

25% av dom lever kvar i bubblan av att dom är med i de coola gängen, fortfarande!

35% av dom har barn. 

95% av dom bor kvar i Karlshamn. (surprise!?)

Och 100% hoppas jag tänker tillbaka på sin skolgång, får ångest och tänker: vadfan höll jag på med?